Regler för hopp, kast & mångkamp - Friidrottsförbundet

Hopp/Kast gemensamt

En tävlande har 1 minut på sig att påbörja sitt försök (normalt: påbörja ansatsen) från det man ropats upp. Vid två hopp eller kast i rad av samma tävlande är tidsgränsen 2 minuter. Om man misslyckas med att klara den tidsgränsen räknas det som ett ogiltigt försök.
I höjd och stav finns ytterligare tidsgränser för försök när det är tre eller färre hoppare kvar i tävlingen.
I längd, tresteg och alla kast har samtliga deltagare tre försök. Sedan har de åtta främsta efter tre omgångar ytterligare tre försök vardera. (I vissa tävlingar kan antalet försök vara reducerat till fyra för alla.)
Vid mästerskapstävlingar genomförs ofta separata kvaltävlingar för att "vaska fram" ett lagom stort finalfält (oftast 12, men också 10 och 8 förekommer).
För kvaltävling uppställs i förväg en resultatgräns som garanterar plats i finalen och de tävlande som klarar gränsen får ej fortsätta kvaltävlingen därefter. Kvaltävlingen genomförs i övrigt som en "vanlig" tävling i grenen (dock med max tre omgångar i längd, tresteg och kast). Om färre än det uppsatta antalet finalister klarar gränsen kompletteras finalfältet upp till detta antal med dem som kom närmast.

Höjd/Stav gemensamt

En ribba, så upplagd att den lätt skall falla om den vidrörs, används för att tillhandahålla ovedersägliga bevis på att den tävlande hoppat tillräckligt högt.
Om ribban inte faller men sätts i darrning skall domaren vänta till dess darrningen upphört eller säkert inte kommer att kunna få ribban att falla. (Det finns alltså inte någon tidsgräns om att "den måste ligga kvar X sekunder".)
I förväg har arrangören fastlagt ett höjningsschema som skall följas till dess tävlingen är avgjord.
Schemat skall anpassas till deltagarnas förmodade kapacitet och successivt krympa höjningarna ned till minimivärdena 2 cm (höjd) resp 5 cm (stav).
Det finns ingen gräns för hur lång ansats man får ta, utrymmet på arenan sätter dock en praktisk gräns.
En tävlande får fritt välja vilken höjd att börja på liksom om han/hon vill avstå försök också senare i tävlingen.
En tävlande får fortsätta hoppa så länge som han/hon inte gjort tre ogiltiga hopp ("rivningar") i följd, oavsett om hoppen skett på samma höjd eller på olika höjder.
Om två eller flera tävlande stannar på samma sluthöjd avgörs deras placeringar i första hand av resp antal rivningar på sluthöjden och i andra hand (om man var lika på första kriteriet) av resp totalt antal rivningar under hela tävlingen. Är man lika även på det andra kriteriet delar man placering, såvida det inte gäller segern.
Om det är lika om förstaplatsen och det är angeläget att få fram en ensam segrare (t ex vid mästerskap) genomförs ett skiljehoppsförfarande som inleds med ett försök på den ordinarie höjden närmast efter den höjd de berörda hopparna sist klarade. Om alla klarar höjer man en minimihöjning (2 resp 5 cm, se ovan), om alla river sänker man lika mycket och så fortsätter man till dess bara en av hopparna klarar en höjd.
En tävling kan numera sluta med fler än en vinnare, om arrangören i förväg har bestämt att skiljehopp inte ska genomföras vid delad förstaplats.
Från början landade hopparna i en "bädd" av sand och sågspån, något som gjorde det nödvändigt att ägna nästan lika mycket möda åt hur man skulle komma ned som åt hur man skulle komma upp! En landning på rygg/nacke var t ex helt otänkbar och det begränsade oundvikligen utvecklingen tekniskt.
Kring 1960 skedde dock en total revolution när de nya materialen skumgummi och skumplast kom ut på marknaden. Det blev omedelbart uppenbart att de kunde användas inte bara för bekväma möbler utan också för att tillhandahålla landningsbäddar för höjd och stav. Bäddar som minskade risken för skador och olyckor - och bäddar som samtidigt satte fart på hoppteknikutvecklingen i dessa grenar.

Höjd

Reglernas enda - men viktiga - begränsning för hur hopparen får "bära sig åt" är att upphoppet måste ske på bara en fot. Inga typer av jämfotahopp är alltså tillåtna.
Ursprungligen hade reglerna också krav om fötternas och huvudets positioner vid ribbpassagen men med tiden blev dessa krav mer eller mindre omöjliga att upprätthålla på ett konsekvent sätt och de ströks därför.
Från början låg ribban (som den fortfarande gör i stav) på sprintar som pekade bort ifrån hopparen, men sedan vissa hoppare börjat sätta i system att trycka fast ribban mot stolparna ändrades 1925 till nuvarande konstruktion, där ribban ligger på plattor som pekar mot varandra. Därmed kan ribban alltså rivas både framåt och bakåt.
Under historiens gång har höjdhopptekniken utvecklats när hoppare och tränare sökt nya vägar för att framförallt undvika att få tyngdpunkten onödigt högt upp vid ribbpassagen. De viktigaste stilsorterna är i kronologisk ordning saxstil (den ursprungliga, hopparen "satt" över ribban), californisk rullstil (kom på 1910-talet, hopparen låg på sidan över ribban), dykstil (kom på 1930-talet, hopparen låg på magen utsträckt längs med ribban) och flopstil (kom på 1960-talet, hopparen låg på rygg vinkelrätt mot ribban).
Dick Fosbury - som chockade världen med sin annorlunda stil när han tog OS-guld 1968 - har välförtjänt gått till historien som skaparen av floppstilen. Faktum är dock att det fanns flera föregångare på 50-talet och tidiga 60-talet som dock aldrig kunde "fullborda" tekniken genom att dåtidens "bäddar" av sand och sågspån inte tillät landningar på rygg/nacke.
Även om floppstilen nu är helt förhärskande finns det anledning minnas att "världsrekordet" i dykstil är 2.35 satt av den då 19-årige Volodymyr Jasjtjenko redan 1978. Alltså ett resultat som fortfarande ger medalj i de internationella mästerskapen!

Stav

Vad gäller staven som hopparen använder sig av finns inga regelbegränsningar alls vad gäller material, längd, tjocklek eller elastiska egenskaper.
Det är tillåtet att förse staven med tejp för att förbättra greppet. Denna tejpning måste vara jämntjock. Även stavens nedre ände får tejpas, och förses med en plugg av lämpligt material för att förhindra sprickor i staven.
Från allra första början gjordes hoppstavarna av trä, sedan dominerade bambustavar fram till en bit in på 1950-talet (världsrekord 4.77) , därefter följde en kort period med metallstavar - som var slitstarka men som genom att sakna bambuns elasticitet rent idrottsligt innebar ett steg bakåt - världsrekordet höjdes bara 3 cm jämfört med bambun) innan glasfibern tog över i början på 1960-talet.
Glasfiberstaven - som idrottsligt kunde sägas vara en "konstgjord" bambustav (dvs ett rör av längsgående elastiska fiber) - fanns faktiskt parallellt med stålstaven redan under 50-talet, men det var inte förrän de moderna hoppbäddarna kom i början på 60-talet som man kunde börja utnyttja den inneboende "katapultförmågan". När det skedde blev det rena katapulteffekten på resultaten, t ex höjdes världsrekordet ca en kvarts meter bara under 1963.
Numera används också kolfiber i viss utsträckning i hoppstavar.
I slutet på ansatsbanan finns en i marken nedsänkt "låda", där man skall sätta i stavens framände.
Stavhoppsställningens placering i förhållande till lådan kan varieras utifrån hopparens önskemål. Som längst får ställningen vara 80 cm bortom lådans kant.
Ribban är upplagd på två sprintar som pekar bortåt från hopparen, dvs man kan bara riva ribban framåt.
Med de moderna elastiska glasfiberribborna (till skillnad från de tidigare trä- och stålribborna) blev det allt vanligare att av hopparen vid passagen kraftigt nedtryckta ribbor ändå stannade kvar på sprintarna trots att det uppenbart handlade om otillräcklig hopphöjd. För att minska sannolikheten för sådana händelser kortades sprintarna med 2 cm till 5.5 cm längd år 2003.
Det är sedan slutet av 1990-talet för hopparen förbjudet att hålla fast eller lägga tillbaka ribban i samband med passagen.

Längd/Tresteg gemensamt

Grenarna går ut på att hoppa så långt som möjligt räknat från den främre kanten på en 20 cm bred i banan infälld vitmålad "planka".
Ett hopp är ogiltigt ("övertramp") om skon eller foten, innan den helt lämnat marken vid upphoppet, bryter övertrampslinjen, antingen på eller ovanför marknivå.
Omedelbart framför plankan kan det finnas en liten vall av plastelina ("modellera") för att hjälpa domaren med bedömningen av om det var övertramp. Plastelinans kant närmast plankan ska vara lodrät.
En videokamera kan också användas som stöd för domarens bedömning.
Det finns ingen gräns för hur lång ansats man får ta, utrymmet på arenan sätter dock en praktisk gräns.
Det är inte tillåtet att göra någon typ av volt under hoppet. I början av 70-talet experimenterade nämligen några längdhoppare med en voltteknik. Resultaten blev ungefär likvärdiga med vanlig teknik, men beroende på olycksrisken (den sandfyllda hoppgropen tillåter inte landningar på huvud/nacke utan risk för oerhört allvarliga skador) förbjöds tekniken 1976.
Hopparen landar i en grop (ca 40-50 cm djup) som är fylld upp till marknivå med sand.
Hoppet mäts från det bakersta märket som hopparen gjort i sandgropen i samband med landningen eller efteråt.
Mätningen sker vinkelrätt mot plankan. Om mätning sker med måttband ska nollan på måttbandet placeras vid nedslagsmärket i gropen och hoppets längd läsas av vid övertrampslinjen.
Vid tävlingar i klasser för 13 år och yngre mäts hoppet istället närmaste vägen mellan det bakersta märket som hopparen gjort i sanden till den plats där upphoppet skedde i en 1 m lång hoppzon.

Längd

Det förekommer två huvudtyper av hoppteknik - springstil (där hopparen "springer" i luften) och hängstil (där hopparen "sitter still" i luften) - men också många personliga mellanvarianter.
Rent fysikaliskt har det egentligen ingen betydelse vad man gör i luften utan de olika varianterna syftar bara till att upprätthålla kroppsbalans och att få bästa möjliga position i landningen.

Tresteg

Ett korrekt tresteg består av ett 1-benshopp följt av ett "steg" och avslutat av ett "längdhopp". Det innebär alltså fotisättningsmönstret vänster-vänster-höger eller höger-höger-vänster.
I friidrottens barndom förekom också andra varianter men ganska snart skedde en standardisering till nuvarande "hop-step-jump".
Ett hopp är ogiltigt om man inte landar i gropen efter det tredje steget.
Plankan ligger för elithoppare normalt 13 m (män) resp 11 m (kvinnor) från gropen. För ungdomar placeras plankan förstås närmare.

Kast gemensamt

Kula, diskus och slägga kastas från en cementbelagd ring, i spjut används en rak ansatsbana med allvädersbeläggning avslutad med en cirkelbågsformad linje.
Varje kast måste inledas från en stillastående position i ringen resp på ansatsbanan.
För nedslaget finns en markerad kastsektor som för ringkasten har en vinkel av ca 35 grader, för spjut ca 29 grader.
Redskapet måste landa helt innanför sektorsgränserna. Landar det på eller utanför gränserna är kastet ogiltigt.
I slägga räknas i detta avseende bara huvudet, dvs strängern/vajern och handtaget får vidröra maken uttanför sektorn.
För att ett kast skall vara giltigt får kastaren inte lämna ring/ansatsbana förrän redskapet har landet och det finns dessutom tydliga markeringar bakom vilka man måste lämna ring/ansatsbana.
Alla mätningar görs radiellt genom den geometriska medelpunkten för kastringen resp stoppbågen på ansatsbanan.
Mätning görs från den punkt på nedslagsmärket som befinner sig närmast utkastet (ring/ansatsbana).

Kula

Ringen har en diameter av 2.135 m och är framtill försedd med en stoppbalk.
Kulan är tillverkad i stål eller mässing. Inomhus förekommer också kulor som består av metallhagel inneslutet i ett hölje av gummi.
Kulan skall stötas och inte kastas och måste därför hållas mot halsen/hakan ända fram till själva utstöten.
Två olika stilar förekommer, dels glidstilen (uppfunnen av Parry O'Brien i början på 50-talet) där man börjar bakåtvänd och roterar ett halvt varv, dels rotationsstilen (introducerad i elitsammanhang av John McGrath i slutet på 60-talet) där man börjar bakåtvänd och roterar ett och halvt varv. I dagens manliga världselit är rotationsstilen vanligast, för kvinnor dominerar glidstilen stort.
På 2000-talet började några kvinnliga aktiva testa en teknik där man startade framåtvänd vid ringens bakkant och sedan använde en enhandsvolt framåt som sin ansats. Resultaten blev inte märkbart bättre och tekniken förbjöds snabbt av säkerhetsskäl.

Diskus

Ringen har en diameter av 2.50 m och har ingen stoppbalk.
Diskusen är tillverkad i trä eller glasfiber och är "skodd" med en metallkant.
Av säkerhetsskäl är ringen normalt "inhägnad" av en bur för att undvika att "skeva" kast blir en säkerhetsfara för övriga på arenan. Buren har öppning bara framåt mot kastsektorn.
Alla kastare använder sig av en teknik, där man börjar bakåtvänd och sedan roterar ett och halvt varv. Det har förekommit experiment med både två och t o m två och ett halvt varv men inget tyder på att detta ger någon som helst fördel.
I utkastet förekommer två modeller ända upp i den yppersta världseliten. Vanligast är att man fortsätter rotationen bakåt/inåt i ringen, men vissa kastare föredrar att stoppa rotationen helt genom att stämma emot med vänsterbenet (om kastaren är högerhänt).

Slägga

Ringen har en diameter av 2.135 m och har ingen stoppbalk.
Släggan består av ett klotformat "huvud", en stålvajer och ett handtag.
Kastarna håller i slägghandtaget med båda händerna.
Elitkastare använder sig av en teknik, där man börjar bakåtvänd och sedan roterar antingen tre och ett halvt varv ("tre svängar") eller fyra och ett halvt varv ("fyra svängar").
De flesta kastarna i dagens världselit använder sig av fyra svängar, en teknik som svenske Birger Asplund var en pionjär för i början av 60-talet. Man bör dock notera att gällande världsrekord (86.74 av Jurij Sedych 1986) noterades med tre svängar!
Av säkerhetsskäl är ringen normalt "inhägnad" av en bur för att undvika att "skeva" kast blir en säkerhetsfara för övriga på arenan. Buren har öppning bara framåt mot kastsektorn.
Tyvärr händer det ändå alldeles för ofta att släggkast landar långt utanför kastsektorn och därmed orsakar fara för andra tävlande och funktionärer. Orsaken till dessa olyckstillbud är undantagslöst att burarna är uppenbart otillräckliga eller att de inte är korrekt uppställda.

Spjut

Ansatsbanan är 30-36.5 m lång, 4 m bred och avslutas med en cirkelformad vit linje med 8 m radie.
Spjutet är för män 2.6-2.7 m långt och väger 800 g, för kvinnor 2.2-2.3 m långt och väger 600 g. Dessutom finns synnerligen detaljerade regler angående tyngdpunktens placering, spjutens tjocklek och hur de skall smalna av mot spets resp bakände.
Ursprungligen gjordes spjuten i (björk)trä, metallspjuten (stål eller aluminium) tog över på 1950-talet och i slutet av 1990-talet följde de första kolfiberspjuten. Numera förekommer metall och kolfiber parallellt.
De ursprungliga björkspjuten hade i högsta grad individuella flygegenskaper. Men när man gick över till metallspjut öppnades möjligheten att konstruera redskap med optimala aerodynamiska egenskaper. Pionjär för den utvecklingen var amerikanen Dick Held vars spjut medverkade till att hans bror Bud Held blev den förste 80m-kastaren.
Med de bättre flygegenskaperna följde dock allt sämre "landningsegenskaper", i stället för att spjutet som tidigare dök ned på spetsen blev svårdömda buklandningar allt vanligare. Till slut hade utvecklingen gått så långt att det krävdes radikala åtgärder och 1984 beslutades för det manliga spjutet en omfattande regeländring (bl a flyttades tyngdpunkten närmare spetsen) som trädde i kraft 1986. Tretton år senare, dvs 1999, gjordes en likartad ändring för det kvinnliga spjutet.
I båda fallen följdes ändringen av en nystart för rekorden, dvs alla tidigare rekord ströks och man började om från början. Det sista manliga rekordet med gamla spjutet var 104.80 av Uwe Hohn (DDR) satt några veckor före regeländringsbeslutet sommaren 1984.
Det ofta förekommande påståendet att det var Hohns kast som orsakade ändringen är dock helt falskt. Förslaget var utarbetat och förankrat långt tidigare även om det formella beslutet råkade hamna bara några veckor efter det spektakulära världsrekordkastet.
Spjut är också den kastgren som är hårdast styrd vad gäller hur kastaren får bära sig åt. Spjutet måste kastas "rätlinjigt" över axeln eller överarmen och varje form av rotation är absolut förbjuden. Det finns dessutom en "generalklausul" om att tekniken inte får avvika från den "vedertagna".
De tuffa reglerna i just spjut beror på att man i Spanien 1956 började experimentera med att rotera i ansatsen och kasta spjut enligt samma princip som används i diskus (tekniken kallades i Sverige "såpstilen"). Det visade sig snabbt att det gick att kasta mycket längre på detta sätt - men samtidigt blev säkerhetsproblemen enorma. Därför slog IAAF till med det totalförbud (som alltså gäller fortfarande) så fort man på sensommaren 1956 fick höra talas om den nya tekniken .

Mångkamp

I de delgrenar som ingår i en mångkamp gäller i princip samma regler som annars, men det finns tre viktiga undantag:
1. I löpning är det först fr o m den andra tjuvstarten i loppet som den ansvarige diskvalificeras.
2. I höjd/stav är det samma höjningar hela vägen (3 cm resp 10 cm) och inte ens den som vunnit grenen får välja andra höjningar.
3. I längd liksom i kastgrenarna har alla tre försök - inte mer.
Gräns för godkänd vind vid ev mångkampsrekord är att medelvärde av delgrensvindar inte överstiger +2,0 m/s.
Den som inte kommer till start i en gren anses ha brutit hela mångkampen. Han/hon får därför inte "komma tillbaka" i senare grenar och han/hon får heller ingen slutplacering.
Varje delgrensresultat poängsätts enl en tabell som utarbetats av IAAF. Nu gällande tabell skapades 1984 och den fungerar fortfarande så väl för sitt ändamål att det inte höjts några röster för revidering.
Slutresultatet i mångkampen är summan av de poäng man erhållit för sina resultat i delgrenarna.