Friidrottsregler i korthet - Friidrottsförbundet

Friidrottens internationella regler fastställs av internationella friidrottsförbundet World Athletics, WA, och som medlem följer Sverige naturligtvis dessa regler. Dessutom finns som komplement vissa nationella regler som SFIF fastställer.

Trots att friidrotten till sin natur är enkel och självklar - springa, hoppa eller kasta ikapp är ju förmodligen människans mest ursprungliga idrottsaktiviteter - är regelboken omfattande och i många avseenden till synes överdrivet "petig med detaljerna".

Förklaringen till denna skenbara motsägelse är att friidrotten styrs av begrepp som objektivitet, rättvisa, precision och standardisering. Ett av friidrottens kännetecken är de absoluta resultaten, dvs att prestationer gjorda vid olika tävlingar på olika platser vid olika tidpunkter skall kunna jämföras "siffermässigt" på ett meningsfullt sätt.

För att kunna åstadkomma detta måste betingelserna så långt det bara är möjligt vara desamma vid alla tävlingar på alla nivåer överallt i världen. Dvs anläggningar och utrustning skall vara likvärdiga (för att ingen skall ha någon osportslig fördel) och dessutom skall själva utförandet av prestationerna röra sig inom vissa mer eller mindre snäva ramar.

Dessa krav på tydliga definitioner och specifikationer gäller alltså var och en av friidrottens alla grenar, så det är inte att förvånas över att regelboken blivit tämligen diger.

Men faktum är samtidigt att det allra mesta i regelboken handlar om att täppa till upptänkliga "kryphål" som skulle kunna innebära avvikelser från det "gängse". Historien har nämligen visat att aktiva och tränare som råkat upptäcka kryphål aldrig har varit sena med att försöka utnyttja dem till att skaffa sig en fördel gentemot konkurrenterna.

Men som sagt: Friidrottsgrenarnas grundläggande regler är egentligen få och enkla och nedan följer en sammanfattning av dessa.

Allmänna regler

Friidrottens regler har karaktär av "definitioner" där man lägger fast hur saker och ting skall vara (anläggning, utrustning) alternativt inte får vara (tävlandes agerande).
Med bara något undantag ("trängsel" vid löpning på gemensam bana) finns när det gäller friidrottens regeltillämpning alltså inget utrymme för "tolkningar" (i betydelsen att man kan vara helt överens om vad som hänt men ändå oense om vilken påföljd det skall bli enligt reglerna).
En filosofi som styr oerhört mycket av reglerna är "säkra sidans princip", dvs att man definierar en tydlig gräns som absolut inte får passeras. En konsekvens av detta är att den som inte vill riskera att råka illa ut hela tiden måste ha en viss säkerhetsmarginal till den uppsatta gränsen.
Några exempel på "säkra sidans princip": Vid avläsning av resultat skall avrundning alltid ske till närmast sämre resultat (alltså inte som i vardagen till närmaste resultat), för kastredskapen anges minimivikter, för löpsträckor minimilängder, även små övertramp gör ett hopp/kast helt ogiltigt, ribban skall ligga kvar i höjd/stav
Friidrottens "prestationsbedömning" handlar i princip om fysikaliska mätprocedurer (av tider, längder eller höjder) utan något inslag av "stilpoäng" eller utrymme för annat subjektivt tyckande av domarna.
I alla friidrottens grenar ingår - i varierande utsträckning - både prestation och precision. Friidrottens unika och fascinerande utmaning är alltså inte bara att "okontrollerat" springa så fort som möjligt eller att hoppa så högt/långt som möjligt eller att kasta så långt som möjligt. Nej, där finns också ett mycket uttalat krav på att göra prestationen inom vissa fastlagda "ramar" i tiden eller rummet:
Den bäste löparen är alltså inte nödvändigtvis den som springer snabbast utan det är i stället den som kortast tid efter startskottet når målet. Och den bäste höjdhopparen är inte nödvändigtvis den som kommer högst upp i luften utan den som klarar den högst placerade ribban. Och den bäste längdhopparen är inte den som kommer längst från den egna upphoppsplatsen utan den som kommer längst räknat från framkanten på plankan osv.

Utomhusarenor

Friidrott utövas huvudsakligen på särskilda utomhusarenor karaktäriserade av en löparbana med 400m varvlängd och försedda med utrymmen för hopp- och kastgrenarna.
Det förekommer också att tävlingar i enskilda hopp/kastgrenar genomförs utanför konventionella idrottsplatser. Detta är helt acceptabelt så länge som anläggningen - permanent eller tillfällig - för den specifika grenen är regelriktig.

Inomhusarenor

Inomhusfriidrotten hade länge en säsong värd namnet bara i USA. Där användes främst vanliga idrotts/evenemangshallar som utrustades med monteringsbara portabla friidrottsbanor i trä. Rundbanan av trä var kort (vanligaste varvlängd ca 145 m) och försedd med snäva, doserade kurvor.
Det gick trögt att etablera inomhusfriidrotten i Europa. Så sent som runt 1980 diskuterades på allvar t o m att - p g a bristande deltagarintresse - lägga ned det årliga inomhus-EM som genomförts sedan mitten på 1960-talet.
Men sedan kom en total omsvängning i början och mitten av 1980-talet, där en avgörande pådrivande faktor var att IAAF dels skrev den första uppsättningen speciella regler för inomhustävlingar, dels införde särskilda inomhusvärldsrekord, dels instiftade ett inomhus-VM. Detta fick inomhusfriidrotten att utvecklas explosionsartat i Europa.
De nya reglerna angav 200m som standardvarvlängd och detta blev då normen för såväl de portabla banor vilka monterades upp i evenemangsarenor för publikdragande galor och mästerskap som de permanenta friidrottshallar som snabbt växte fram.
I Sverige införskaffades redan i mitten på 60-talet en monteringsbar träbana som kom att brukas vid en knapp handfull tävlingar i Johanneshovs Ishall i Stockholm och när Scandinavium i Göteborg byggdes 1971 ingick också friidrottsbanor, vilka bl a användes för inomhus-EM 1974 och 1984. Båda dessa banor var "skräddarsydda" för resp hall och ingen av dem hade 200m varvlängd.
De första permanenta friidrottshallarna i Sverige tillkom vintern 1983/1984 i Solna och på Bosön och de kom att utlösa uppkomsten av svensk inomhussäsong värd namnet. Under den tid som sedan gått har det tillkommit i snitt en ny hall med permanenta friidrottsförutsättningar per vinter, några avsedda exklusivt för friidrott men de flesta gjorda för sambruk med andra idrotter.
Även om den svenska inomhussäsongen alltså är en ganska sentida företeelse är den nu en så självklar och oundgänglig komponent i verksamheten att det är ytterst tveksamt om svensk arenafriidrott hade överlevt som en bred ungdomsaktivitet utan.
Det är knappast en tillfällighet att de svenska framgångarna sedan början av 2000-talet nästan uteslutande kom i grenar (hopp och kortlöpning) där det i dagens internationella konkurrens är nödvändigt att kunna träna teknik och kvalitet året runt. Vilket man i nordiskt klimat inte gör utomhus under vinterhalvåret.

Banmaterial

Ursprungligen var underlaget på löparbanor och ansatsbanor kolstybb eller gräs.
Kring 1960 kom de första permanentbanorna som var gjorda av s k gummiasfalt. Detta blev dock bara en kort parentes i utvecklingen eftersom banorna var på tok för hårda (nästan som en asfaltväg ....) och därmed medförde mycket skadeproblem.
I mitten på 60-talet utvecklade 3M det första moderna syntetmaterialet för friidrottsbanor. Materialet döptes till tartan och detta specifika varumärke kom länge att uppfattas som en beteckning för hela produktgruppen.
Den första internationella mästerskapstävlingen som gick på tartanbanor var Panamerikanska spelen i Winnipeg 1967 och sedan OS 1968 har alla mästerskap gått på s k allvädersbanor.
I Sverige kom de första gummiasfaltbanorna i Växjö och Sollentuna i slutet på 60-talet. Den första moderna syntetbeläggningen var när Stockholms Stadion fick tartanbanor 1972.
Det finns egentligen inga som helst konkreta bevis för att syntetbanor generellt skulle vara mätbart "snabbare" än en riktigt bra stybbana. Den stora vinsten ligger i stället i att banorna alltid är lika bra oberoende av vädret, medan ju stybben kunde bli regntung och uppsprungen.
Beroende på de snäva specifikationer som WA satt upp för banors mätbara fysikaliska egenskaper (elasticitet, friktion osv) finns - trots mångas påståenden och tyckanden - faktiskt ingen statistiskt påvisbar skillnad i "hur snabba" banor av olika märken är. Finns någon skillnad så är den så liten att den är försumbar jämfört med väderfaktorer som vind och temperatur.

Vindmätning

Alla är väl medvetna om hur mycket vädret (temperatur, nederbörd och vind) kan inverka på resultatnivåerna vid utomhustävlingar, men inom en enskild tävling tas ingen hänsyn till den orättvisa som vädervariationerna kan tänkas innebära.
Den enda väderfaktor som friidrottens regler överhuvudtaget "bryr sig om" är vinden och då endast såtillvida att man satt gränser för hur mycket "hjälp" av medvind som kan tillåtas i vissa grenar. Nackdelen av motvind beaktas däremot inte.
All vindmätning handlar om att mäta den genomsnittliga vindstyrkan när prestationen utförs och den maximalt tillåtna medvinden för rekord är satt till 2.0 meter/sekund.
För rekordprestationer i mångkamp gäller att medelvärdet för vindstyrkan i de grenar där vind ska mätas (löpgrenar t o m 200 m plus längdhopp) får vara högst 2.0 meter/sekund.
I sprint- och häcklöpning på sträckor upp t o m 200m mäts vinden på upploppsrakan (dvs från startskottet på allt upp t o m 110m och från när löparna svänger in på rakan på 200m) och i längd och tresteg mäts vinden under ansatslöpningen (5 sekunder).
Även om gynnsam vind erfarenhetsmässigt kan ha en betydande effekt på resultatnivåerna även i andra grenar som t ex stav (medvind i ansatsen) och diskus ("bärande" motvind) finns det inga regler som begränsar den tillåtna vindhjälpen annat än i sprint/häck och längd/tresteg.
Etersom mätningen registrerar medelvinden vid en enda punkt (i princip halvvägs) ger den inte "hela sanningen" om vilken vind de tävlande upplevde. Beroende på bl a arenans arkitektur kan vinden under ett lopp variera kraftigt på vägen mellan start och mål och även mellan inner- och ytterbana.
Alla försök - och det har sannerligen gjorts många .... - att utveckla formler som skulle räkna ut exakt vad en sprinttid i med- eller motvind skulle vara värd i nollvind är alltså på förhand dömda att misslyckas.