VVM: Fantastiskt medaljregn för Sverige

Veteran-VM i Göteborg rullar på och antalet svenska medaljer passerade under tisdagen hundra. Bland de över trettio gulden finns 1964 års finnkampsdeltagare Barbro Bobäck som mot alla odds blev världsmästare på 200 m.

Det är en härlig stämning på Slottsskogsvallen och i Björlanda där det formligen kryllar av friidrottare i all världens färgsprakande nationsdräkter. Och det är lätt att känna igen alla gulklädda svenskar som verkligen är många och som också tar många medaljer.
Sverige har efter sju av elva tävlingsdagar tagit medalj i alla åldersklasser ända upp till 90 år för både män och kvinnor fördelat över alla grengrupper. På tisdagen genomfördes bland annat terrängloppen i Slottsskogen där vi fick fyra individuella vinnare i Liduina van Sitteren från Örebro AIK (K35), David Nilsson från Högby IF (M35), Adhanom Abraha från Eskilstuna FI (M45) och Bo Persson från Almby IK (M75).

Andra guldet för Malin

Vinnare på arena blev Malin Otterling Marmbrandt, IFK Lidingö, som i tresteg (12.85) vann sitt andra guld i K35 efter att dagen före segrat i längd (6.01). Klippans Alexander Ottosson vann M35 Spjut (63.34), Spårvägens Mattias Sunneborn segrade i M50 tresteg (13.25) och hans klubbkamrat Ulrika Evjen överraskade med svenska K50-rekordet 5.13 i längd som räckte ändra till seger.

Barbro skadade sig på 100 m …

Alla aktiva har sin historia och så även Barbro Bobäck från Säters IF i Dalarna som mot alla odds vann 200 m i K80. Hon är född 1944 och därmed yngst klassen där hon var favorit på 100 m förra veckan. Men i försöken, där hon hade bästa tiden med 17.11, sträckte hon sig och kunde inte vara med i finalen. Där hade hennes försökstid räckt till seger med bred marginal. Bedrövad åkte hon hem till Långshyttan.
– De kylde låret efter försöken och där hemma har jag bara gått försiktigt hela veckan, säger Barbro.

… men kom tillbaka och vann 200 m

På tisdagsmorgonen var hon tillbaka på Slottsskogsvallen och sprang försök på 200 m, och låret höll. I finalen på eftermiddagen rusade hon med lindat lår ifrån allt motstånd och vann till publikens jubel med över två sekunder på 36.86 i den tuffa motvinden.
 – Jätteroligt när det är så många svenskar här! Nu ska jag åka hem och läka mitt lår. Sedan ska jag och min man fortsätta flytten från villan i Långshyttan till Falun. Jag törs knappt tänka på det, så mycket jobb. Men jag kommer att få väldigt nära till träningen, säger Barbro och ler.

SM-medaljör för 60 år sedan

Barbro gjorde i Göteborg sitt tredje veteran-VM och har på sex individuella starter tagit fem guld.
– Jag vann 100 och 200 m i K70 på VVM i Lyon 2015, sedan två till i Tammerfors för två år sedan och så guldet på 200 m här Göteborg, säger Barbro.
Hon föddes i Karlskoga 1944 och med en pappa som var ingenjör flyttade familjen till Norrköping när hon var tre år och sedan via Gävle till Ljusne, två mil utanför Söderhamn i Hälsingland där hon växte upp. Det var också där hon av en slump började med friidrott och som 20-åring 1964 tog SM-silver på både 100 och 200 m i Malmö.
– Jag kommer ihåg att jag var väldigt förkyld, säger Barbro.
SM-medaljerna resulterade i att hon fick göra landslagsdebut mot Finland i Helsingfors där hon med flicknamnet Lansner sprang andra sträckan på 4x100 m i ett lopp som Finland vann med en tiondel på 47.8.

”Jag var inte så intresserad”

Att Barbro var snabb upptäcktes i gymnasiet och Agne Johansson som var ledare i Ljusne AIK försökte övertala henne att börja träna friidrott.
– Men jag var inte så intresserad. Men när jag varit med i Skolungdomens hösttävlingar på Stockholms Stadion (som senare fick namnet Skol-SM) så kom Agne och bokstavligen hämtade mig till träningen, säger Barbro och ler.
– Ljusneborg hade kolstybb och fyra banor runt och det var så trevligt med alla barn som var där. Agne var en fantastisk ledare och tränare och så gick det bra på tävlingarna.
Barbro var fast. Inspirerande var det också att hennes mamma hade en kusin som 1948 var OS-sjua i tiokamp – Per Eriksson – som också tävlade för Ljusne AIK. I hans son Thomas Eriksson har Barbro en tremänning som på 1980-talet också tävlade i OS och satte svenskt rekord i både höjd och tresteg.
– Eftersom det var kolstybbsbanor var det ibland lera och gyttja när det regnade. Vid några enstaka tillfällen fick vi gräva våra egna startgropar, men oftast var det startblock.

Uttagen i landslaget

Barbro gjorde som bäst 12.3 på 100 m vilket var i Borlänge 1962. På 200 m är det personliga rekordet 25.5 som är silvertiden i SM 1964.
– Men jag hade aldrig den där riktiga glöden för friidrott då och slutade efter Finnkampen 1964. Samma höst flyttade jag som 20-åring till Falun och började på Folkskollärarseminariet där jag läste i två år. Där träffade jag Janne, vi gifte oss och fick tre söner och en dotter.
– Mitt första jobb var i Svinö utanför Långshyttan där skolan hade en enda klass och jag bodde i skolbyggnaden. Engelska och litteraturhistoria blev mina ämnen på gymnasiet men jag har också undervisat på högstadiet och vuxenutbildning.
Barbro jobbade som lärare hela yrkeslivet – i 39 år – fram tills hon gick i pension som 65-åring 2009.

Tävlade i O-ringen

Barnen höll på med orientering som Barbro engagerade sig i.
– Det var inte på elitnivå men jag har varit med i några O-ringen och placerat mig bra i min åldersklass. Men det var inte så mycket mer än så.
2012 följde Barbro, då 68 år, med dottern till Falun som tränade crossfit. Där kom hon i samspråk med en jämngammal dam men hon tränade inte crossfit utan friidrott.
”Kan man göra det i vår ålder”, undrade jag.
– Senare träffade jag Erik-Åke Tranberg som frågade om jag ville springa 100 meter och det lät kul så jag följde med. Och på den vägen är det. Det är fantastiskt att springa på allvädersbanor. Det är något helt annat än kolstybb som var det som gällde när jag började.
– På ett läger på Bosön träffade jag förre häcklöparen Robert Kronberg som på distans hjälpte mig med träningen i några år.

Dubbla VM-guld

Efter VVM-guld på både 100 och 200 m i 70-årsklassen 2015 upprepade Barbro prestationen i 75-årsklassen i Tammerfors 2022.
– Men 200 meter är väldigt långt. 60 m är lite för kort så 100 m är min favoritdistans.
Hon tränar 3-4 gånger i veckan, löpning och styrketräning.
– Jag åker alltid de 4,5 milen från Långshyttan till Falun och så kör jag det som jag känner för just då.
Att hon hittade tillbaka till friidrotten är hon väldigt glad för.
– Det är så kul att vara med! Alla hjälper varandra och det är inte så noga vem som vinner. På ett VVM såg jag en man som var 90 år och hoppade stav upp på bädden. Men sedan hade han svårt att ta sig ner men fick hjälp. Det är underbart att alla kan vara med.

Nära världsrekord

Helgen före veteran-VM arrangerades veteran-SM i Karlstad bara sex mil från Karlskoga där Barbro är född. Hon vann som vanligt 100 och 200 m och satte dubbla svenska K80-rekord där tiden på den kortare distansen, 16.31, var bara åtta hundradelar från världsrekordet.
– Om tre veckor ska vi lämna Långshyttan efter 50 år och flytta till Falun så det är väldigt mycket att stå i just nu. Då kommer jag bara att ha några minuter till Lugnets IP och Friidrottshallen som jag nu har 40 minuter till enkel väg.

/Jonas Hedman

Resultat finns på Roster Athletics och friidrottsstatistik.se

Alla svenska VVM-resultat

På friidrottsstatistik.se uppdateras också de svenska medaljerna

Läs mer:
• VVM: Tuff resa för Mattias Borrman
• Världen har kommit till Göteborg
• Flera guld till Sverige under veteran-VM:s första dag
• VVM: Tredje gången gillt för Mustafa Mohamed