Niklas Wall: "Jag förstod inte vad jag åstadkommit"

Niklas Wall klev in i truppen på onsdagen under Finnkampsveckan. Och på söndagen avgjorde han hela herrkampen med sitt sista längdhopp. Vi undrar förstås hur det kändes, och frågade honom själv.

Det var sent på söndagseftermiddagen och i Finnkampens herrkamp var det hårda bud för de återstående svenskarna. Både spjutkastaren Jakob Samuelsson och längdhopparen Niklas Wall skulle vara tvungna att prestera på sin absoluta topp och förbättra sig i sina sista försök för att de svenska herrarna skulle ha en chans till segern. I Niklas fall var han tvungen att hoppa över 7.23 för att knipa tillräckligt många poäng för Sverige. Och med ett pers på 7.33 är det inte ett dussinhopp.

Niklas Wall är 20 år och när han inte hoppar längdhopp så pluggar han till arbetsledare inom bygg. Han bor i Stockholm och tävlar för Hammarby IF, men vi vill veta vad det egentligen var som hände den där eftermiddagen på Stockholms Stadion. Och hur det känns att avgöra en Finnkamp.

Du kom in i truppen sent, hann du förbereda dig?

– Jag kom in på onsdagen och skulle tävla på söndagen, men jag tycker att jag hann förbereda mig bra. Jag fick in ett längdhoppspass innan och på lördagen var jag och kollade och hejade på de andra på Stadion.

När du skulle göra ditt sista hopp i längdtävlingen var du tvungen att hoppa upp dig till en tredjeplats för att herrarna skulle kunna ta hem kampen. Förstod du då hur viktigt hopp det var?

– Jag tänkte inte så mycket på situationen just då. Jag visste redan innan tävlingen att det skulle bli jämnt och visste att vi måste hoppa riktigt bra, men just då tänkte jag bara på själva tävlingen och att det var så bra stämning. Men visst, när det blev så där jämnt så får man ju lite press och då kan man trycka på lite extra och jag lyckades byta den pressen till energi.

Kände du direkt att hoppet var tillräckligt bra?

– Nej, jag var inte jättenöjd med hoppet. Jag gick fram och tittade och det såg halvbra ut. Det kändes inte som ett superhopp och det är svårt att se hur långt det är när man tittar mot brädan. Lite över sju meter, om jag har lite tur, trodde jag att det var.

När förstod du hur avgörande just ditt hopp blev?

– När speakern ropade ut hur långt det var, 7.28, och publiken jublade förstod jag ju att det vara bra, men det var när Jakob hade kastat klart som jag förstod vad jag hade åstadkommit.

Niklas Wall, till vänster, med sitt silver från JSM i år. I mitten Joakim Hellbratt och till höger Erik Johansson. Tillsammans utgjorde den här prispallen även den svenska längdtruppen i herrarnas Finnkamp.

Hur firar man en sådan bragd?

– Jag var ju superglad förstås, men helt utmattad när jag kom till hotellet. Jag la mig och kollade igenom på SVT och då förstod jag på riktigt vad jag hade gjort. Då ringde jag till min tränare Dennis Acson och grät och tackade för säsongen. Min andra tränare, Lotta Borgius, var på plats på Stadion så där hade det förstås också blivit många kramar och tårar. Sedan firade jag med resten av landslaget på hotellet, att vi hade vunnit.

Men det här var inte ditt första framträdande på Finnkampen?

– Nej, jag har jobbat på Finnkampen flera gånger och även tävlat i Ungdomsfinnkampen precis före pandemin, men det här var något helt annat. För två år sedan, när Finnkampen var i Stockholm, var jag ledsagare åt maskoten KaLo. Jag har själv varit maskot också, men bara på Bauhausgalan.

Så, vad händer nu?

– Nu är det lugnt en vecka till och sedan börjar uppbyggnadsträningen inför inomhussäsongen så att jag håller mig hel.