Annons

Fantastiskt OS för svensk friidrott – och framtiden är ljus

När OS summeras för friidrottens del är ordet succé på sin plats. Ändå finns skäl att hoppas på ännu mer i Paris om tre år. Karin Torneklint och Stefan Olsson sammanfattar sina tankar och tillträdande förbundskapten Kajsa Bergqvist blickar framåt.

Annons

OS-resan till Tokyo blev riktigt häftig för svensk friidrott. När elden släcktes hade Sverige sammantaget bärgat totalt tre guld och sex silver och de svenska friidrottarna stod för två av gulden, ett silver och många starka prestationer i övrigt.

Äntligen friidrottsmedaljer igen – efter 17 långa år.

Senast fullträffen kom som bekant i Aten 2004; den klassiska blågula guldtrippeln. Carolina Klüft lekte hem sjukampen med en historiskt stor segermarginal, Stefan Holm vann en knallhård höjdfinal på 2.36 och Christian Olsson bärgade guldet i tresteg med 17.79 som topp, ett resultat som fortsatt är svenskt rekord.

Därpå följde tre olympiska spel i rad utan blågula medaljer i friidrott, en ovanligt lång medaljtorka där ett par stjärnor visserligen var riktigt nära pallen men inte nådde ända fram. Stefan Holm var närmast i Peking 2008 där värmlänningen slutade fyra, och i London 2012 fattades en ynka centimeter för att Michel Tornéus skulle knipa bronset. I Rio de Janeiro 2016 blev Meraf Bahta bästa svenska med en sjätteplats på 1500 meter. 
 
Visst har det hänt även tidigare i OS-historien att den svenska friidrottstruppen har blivit helt utan medaljer – Mexico City 1968 och Moskva 1980 är två plumpar i protokollet – och 1956, 1960 och 1964 var det enbart gångare som fick kliva upp på friidrottspallen. Sett över tid har dock svenska friidrottsmedaljer på OS varit regel snarare än undantag – men; här ska verkligen konstateras att den internationella konkurrensen är en helt annan i dag än för ett par decennier sedan. Antalet nationer som är med och slåss om medaljerna har successivt ökat sedan de första OS-eldarna tändes och därför ska sådana här historiska jämförelser tas för vad de är.
 
Men oavsett vad – nu är en trist olympisk medaljtorka äntligen över för det svenska friidrottslandslaget. Och sammantaget är friidrottarnas insats i Tokyo en av de främsta i modern tid.
 
Ståhls och Petterssons magiska dubbelseger
 
Framför allt är det två finaler som för alltid ska minnas av svenska friidrottsfans, och det var i diskusringen lördagen den 31 juli som det började. Det var där som Daniel Ståhl och Simon Pettersson skulle skörda Sveriges första medaljer i Japan, vilka innebar något av en islossning för den svenska truppen i sin helhet. Efter diskusfinalen ramlade ytterligare två medaljer in inom loppet av 19 timmar, Sarah Sjöström på 50 meter fritt och Josefin Olsson i seglingsklassen laser radial och Sjöström har efteråt berättat hur hon boostades av kastarduons uppvisning.
 
Redan i den andra omgången slog storfavoriten Daniel Ståhl till med 68.90, ett resultat som ingen på allvar kunde utmana under tävlingen. Fast egentligen hade showen börjat ännu tidigare, när finaldeltagarna presenterades. Daniel gjorde entré med ett stort garv i mungipan och några förlösande ”moves” som bara var början på en blågul glädjeyra.
 
Daniels kastserie löd 63.72 – 68.90 – 65.16 – 66.10 – 67.03 – 64.58 och känslan var att om någon hade utmanat så fanns det mer att ta fram.
 
Men; det är en sak att ha kapaciteten, en annan sak att leverera under press. Daniel visade verkligen att han har nerver av Ståhl.
 
Mindre väntat var att Sverige skulle plocka hem ännu en medalj i diskus och att det till och med skulle bli ett silver. Fajten om medaljerna bakom Daniel blev tuff och svängig men tack vare 67.39 i den femte omgången grejade Simon Pettersson en historisk svensk dubbelseger. Inte sedan OS 1948 har två svenskar tagit medaljer i en och samma gren.
 
Och vilka scener som utspelade sig på innerplan. Simons lyckovrål när diskusen dunsade ner. De två vännernas kramkalas när finalen väl var över, när medaljerna var klara. En svensk idrottsklassiker.
 
På pappret hade Simon givetvis alla chanser i världen på medalj, men återigen; det är en sak att ha kapaciteten, en annan att leverera under press.
 
Mondos uppvisning
 
Fyra dagar senare var det dags för nästa guldfavorit att briljera – och att göra det som alla förväntade sig. Och inte heller Armand Duplantis tvekade ett ögonblick. Tvärtom inledde han med ett monsterhopp över ingångshöjden 5.55, ett hopp som samtidigt var ett väldigt tydligt budskap till alla så kallade konkurrenter: ”Ni får gärna utmana mig, men ni måste upp på världsrekordhöjder för att ha en chans!”
 
Nej, ingenting kunde stoppa Mondo denna heta japanska afton. 21-åringen var felfri över 6.02 och när guldet var bärgat gjorde han ännu en seriös attack på världsrekordhöjden 6.19. I det första försöket var han retfullt nära och rev med bröstet på nervägen.
 
När förbundskapten Karin Torneklint sammanfattar sina tankar om det svenska OS-äventyret framhåller hon givetvis de tre medaljörerna:

- Att det skulle gå så här, det hade man ju hoppats på i sina vildaste fantasier. Vi kommer till Tokyo med två stora medaljfavoriter och båda håller ihop det fantastiskt bra. Daniel och Armand har haft en enorm press på sig som de klarar av. Samtidigt kommer Simon smygande lite under radarn och tar chansen. Magiskt!

Svenska Friidrottsförbundets generalsekreterare Stefan Olsson satt liksom miljoner andra svenskar som klistrad vid tv-apparaten när den blågula medaljtrion glänste i Japan:

- Alla som sysslat med idrott vet att det är allt annat än enkelt att gå in och prestera när pressen är som allra störst. Både Daniels och Mondos OS-guld bär den stora mästarens prägel. De går in med en hel nations förväntningar på sina axlar och behärskar situationen briljant. Hatten av även för Simon som visar en fantastisk förmåga att slå till på en OS-final, på sitt första OS dessutom. Oerhört imponerande.
 
Många starka prestationer i övrigt
 
Mycket fokus hamnar såklart på trion som fick kliva upp på pallen, men därutöver finns en rad blågula friidrottare som stod för starka prestationer.
 
Närmast en fjärde medalj var Thobias Montler som efter 8.08 i den första omgången var med i medaljstriden länge och väl. Och i sitt sista hopp fick Thobias på en riktig pangträff. En vit flagg hade kunnat föra honom upp på medaljposition, men istället hissades den röda flaggan och tv-bilderna visade att upphoppsfoten var 1,4 centimeter för långt fram.
 
Thobias slutade på sjunde plats, samma placering som Fanny Roos nådde i kulfinalen. Fanny stötte som längst 18.91 i finalen och var nöjd med sin insats.
 
Till OS-final kvalificerade sig även Khaddi Sagnia, Kim Amb, Angelica Bengtsson och Maja Nilsson.
 
- Totalt hade vi nio aktiva som tog sig vidare till en OS-final och det är vi riktigt stolta över. Det visar att vi har många som kan prestera på toppnivå. Jag hoppades att vi skulle kunna ta tre medaljer och det gjorde vi, men det fanns fler, som till exempel Montler, som var nära, säger Karin Torneklint, som gläds åt att svenska landslaget är ett gäng som verkligen har framtiden för sig.
 
- Den absoluta merparten av den här truppen har många mästerskap kvar, samtidigt som vi har många talangfulla juniorer som tar för sig i internationella sammanhang. Vi har gjort ett fantastiskt OS och framtiden ser ljus ut, summerar Karin, som också vet att de svenska löparna, som inte riktigt fick till det i Tokyo, har mer att ge i kommande mästerskap.
 
- Vi får inte heller glömma att det är många som varit delaktiga i dessa framgångar då vi tillsammans gjorde ett fantastiskt år förra året, trots pandemi och mycket restriktioner, avslutar Karin.
 
Inspirerande läge för Kajsa
 

Annons

Efter den traditionella landskampen på Stockholms Stadion 4 - 5 september tar Kajsa Bergqvist över rodret. En mycket sugen Kajsa, som följt OS-tävlingarna med största intresse och som redan nu kommer att börja jobba halvtid och gå bredvid Karin för att se och lära.

 - Det har varit otroligt kul att följa gänget i Tokyo och jag kunde verkligen inte komma in i ett mer inspirerande läge, säger Kajsa som fortsätter:

- Svensk friidrott hade en stor och förhållandevis ung OS-trupp med en snittålder på runt 26 år. Där finns flera etablerade världsstjärnor som levererar fullt ut och där finns också många aktiva som har en riktigt spännande framtid. Det här gänget har inte nått sin kulmen och därutöver finns riktigt intressanta namn i juniorleden. Jag går in i det här uppdraget med största ödmjukhet, men det ser onekligen bra ut och det ska bli otroligt kul att spänna bågen mot Paris 2024.

Generalsekreterare Stefan Olsson håller med om att elitverksamheten ser mycket bra ut för tillfället, samtidigt betonar han hur viktigt det är att fortsätta jobba aktivt för att möta framtiden – och för att hela Friidrottssverige ska utvecklas.

- Vi har haft fantastiska framgångar och många fina insatser på såväl U20-EM, U23-EM som nu senast OS. De kommande åren innebär väldigt många internationella mästerskap och jag tycker absolut att det finns anledning att påbörja resan mot OS i Paris 2024 med en positiv känsla, säger Stefan som fortsätter:

Annons

- Samtidigt vill jag verkligen betona att Friidrottssverige är så mycket mer än våra allra främsta aktiva; utan alla föreningar runtom i landet hade vi inga framgångar överhuvudtaget och det är väldigt många ledare, tränare och eldsjälar som ska känna stolthet och delaktighet i landslagets framgångar. Förhoppningsvis kommer det också inspirera barn och ungdomar att prova friidrott i hela Sverige! Här behöver vi jobba tillsammans för att ha en bra och heltäckande verksamhet över hela landet och i det är engagerade och kompetenta ledare och tränare den viktigaste framgångsfaktorn.

 

/Mathias Karlsson

Annons

Annons

Relaterade nyheter