”Det har varit en ära att få vägleda”

Karin Olsson lämnar över sitt U23-lag till seniorlivet, ett lag hon har följt sedan de var U18 och när hon nu ska sammanfatta de här åren ser hon både sin egen och de aktivas utveckling och minns tillbaka till guld och skratt.

Karin Olsson har följt sitt lag som landslagsledare från att de var U18 till att de nu lämnar U23. Hon kan nu se tillbaka på sex år av utveckling, känslor och inte minst segrar.

– Det har verkligen varit fantastiska år. Och några speciella år också då vi fick göra vår resa genom pandemin. Så otroligt roligt att få följa de aktiva från ungdomar och nya i sina landslagskläder, till etablerade aktiva där några också hunnit ta klivet upp till internationell seniorelit, säger hon.

Hon visste inte var hon skulle förvänta sig när hon för sex år sedan tackade jag till att hoppa på rollen som landslagsledare. Men oavsett vad hon hade förväntat sig säger hon att det har varit mycket mer. 

– Så många skratt, upptåg, upplevelser och tokigheter tillsammans med tårar och besvikelser. Det har varit en ära att få ha varit den som väglett, stöttat och hjälpt till att utveckla de aktiva.

Vad har du lärt dig under åren?

– Oj, jag har lärt mig mycket ur flera perspektiv. Det har varit utvecklande att få jobba med så många olika aktiva med olika förutsättningar och olika behov. Jag känner att jag fått finslipa min egen förmåga i coaching. Det har varit lärorikt att få jobba med mitt ledarteam, med gruppdynamik och att tillsammans tackla utmaningar och akuta överraskningar. Det har varit väldigt givande att få träffa alla dedikerade tränare runt om i Sverige. Bemöta tankar och ta del av filosofier. Sedan har det så klart även varit både lärorikt och utvecklande att få jobba med friidrotten internationellt, som idrott men också utifrån min roll som landslagsledare. Att möta olika kulturer och att lära sig det politiska spelet.

Att rycka en enda höjdpunkt ur så många år med så många aktiva är förstås en omöjlighet, men bland alla höjdpunkter lyckas Karin ändå gräva fram ett tillfälle som stack ut lite extra. Ett tillfälle av renaste guld.

– Det har verkligen varit många höjdpunkter och minnesvärda resor, men oförglömligt är JVM resan till Nairobi i Kenya mitt under pandemin. Vi åkte under speciella omständigheter med en liten trupp, och vi snittade guld! Alla vann! Sedan glömmer jag ju heller aldrig vårt första mästerskap i Györ, Ungern. Varmt som bara den och vi bodde på nionde våningen utan AC. Förutom alla fina prestationer, så roligt vi hade i vår fysiohörna ute på uppvärmningsområdet. Det var inte bara vi utan även aktiva från andra länder som sökte sig till allt som hände där, med lekar och tävlingar.   

Förbundskapten Kajsa Bergqvist minns även hon guldregnet i Nairobi och lyfter fram Karins vinnarskalle:

– Under sin tid som landlagsledare har hon genom sin kompetens och trygga utstrålning skapat en vinnarmentalitet i sitt landslag. Medaljerna har strömmat in. Höjdpunkten med tre guld, fyra om det inte vore en tveksam diskning på Oskar Edlund, på JVM i Nairobi är mig veterligen oöverträffad i Svensk Friidrott, säger hon.

Exakt vad som står härnäst på schemat vet inte Karin, men lämnar friidrotten, det gör hon inte.

– Jag är ju typ född in i friidrotten så jag har svårt och se att jag lämnar den. Men det är lite oklart vart jag tar vägen nu. Jag har fått uppdraget att arbeta med EPOS och att uppmuntra till att få fram fler kvinnliga elittränare. Det är en stor och viktig fråga som jag kan rulla igång men som jag behöver hela Friidrottssveriges hjälp till att lösa. Och jag skulle så gärna vilja fortsätta jobba med ledarskap och att ta mig an olika utvecklingsfrågor inom vår idrott. I övrigt jobbar jag vidare i mitt tränarskap.