Miniorlandslags-succén i Växjö uppmärksammas av idrottsministern

IFK Växjö var den första föreningen som tillsammans med Atea drog i gång ett Miniorlandslag för att få barn som stod utanför idrotten in i friidrotten. Nu har verksamheten funnits i över ett år och idrottsministern besökte en träning: ” Vi behöver fler satsningar där barn som annars inte hade haft chansen till idrott får det”.

Det är en fnittrig och samtidigt lite spänd stämning när barnen kommer in i hallen i Araby park arena i Växjö. Anledningen heter ministerbesök och salen är, förutom barnen, full av vuxna från IFK Växjö, Atea och Svensk Friidrott plus ett antal journalister. Social- och idrottsminister Jakob Forssmed är i Växjö för att titta på en träning med Miniorlandslaget, en satsning på friidrottsträning för barn i idrottssvaga områden som är ett samarbete mellan Atea och Svensk Friidrott.

Barnen samlas i en ring och låneskorna delas ut. De viskar till varandra och det alla undrar är:

– Vem av dem är statsministern?

Att det inte är statsministern som är på besök verkar, när allt kommer omkring, inte spela någon roll, minister som minister. Barnen tar i hand och vill vara med på bild med Jakob Forssmed som mer än gärna ställer upp. Det här är verksamhet som går rakt in i hjärtat på honom.

– Jag hörde talas om den här satsningen på Friidrottsgalan i vintras och tyckte att det lät så otroligt bra. Vi behöver fler satsningar där barn som annars inte hade haft chansen till idrott får det, säger han.

Han betonar betydelsen av att barn får möjlighet till bättre hälsa, gemenskap och att bara få ha kul, samtidigt som det är en chans att jämna ut ojämnheter i hälsa bland barn från olika områden.

Jakob Forssmed var eftermiddagens mest populära minister.

– Jag ser det också som väldigt viktigt för att barnen ska få tillfälle att vara med närvarande och engagerade vuxna. Det är ett sätt att bryta rekryteringen till gängen, till exempel. Att man dessutom har ett näringsliv som förstår och ser det här, det betyder mycket, säger han.

Näringslivet i det här fallet är Atea, som ser idrottsföreningarna som ett bra sätt att minska segregationen. Målet är att det ska finnas ett Miniorlandslag i varje ort där Atea har ett kontor. Karin Malm är verksamhetsutvecklare på Atea och hon säger att Miniorlandslaget passar perfekt in Ateas värdegrund:

– Vi jobbar mycket med hållbarhet i stort och just nu är det en stor utmaning med de stora sociala klyftorna vi har i samhället och vi såg det här som ett sätt att minska utanförskapet. Det är väldigt låga trösklar, man behöver bara ett par skor och så har man en väg in i föreningslivet.

Skoinsamling löste problemet

Många av barnen har dock inte idrottsskor. Det uppdagades när träningarna i Växjö drog i gång för drygt ett år sedan och svaret blev en skoinsamling på både Ateas lokalkontor och hos IFK Växjö.

– Nu har vi hur många skor som helst, skrattar Ingela Nilsson som tillsammans med bland andra Mikaela Wieslander Meyer jobbar med Miniorlandslaget från IFK Växjös sida.

De blev kontaktade av Svensk Friidrott när projektet skulle dra i gång, men just då kände de att de inte hade möjlighet att driva en så stor satsning. Lite mer påtryckning från Svensk Friidrott och även Ateas lokalkontor, fick dem till slut att ändra sig. De träffade Atea och gjorde upp hur hela verksamheten skulle drivas.

– Nu är klubben med, vi har Atea som är med och stöttar jättemycket och i början var kommunen också med. Atea ser till att vi har möten och de är med på alla träningar. De hjälper ju till ekonomiskt också, men deras engagemang är på många sätt ännu viktigare, säger Mikaela Wieslander Meyer.

Delar av Miniorlandslaget tillsammans med representanter från regeringen, IFK Växjö, Atea och Svensk Friidrott. 

Ingela Nilsson tog sig ut i skolorna i området och informerade om den kostnadsfria friidrottsträningen och responsen var enorm. Redan första träningen kom 25 barn. Nu är nära 80 barn i årskurs 1 till 7 inskrivna och under hösten har 55 barn deltagit i träningarna. På vissa träningar har närmare 50 barn varit med.

– Det är så roligt. Först tänker man ”hur ska det gå?” men så kommer man hit och så är det jätteroligt, de ger så otroligt mycket. Men sen är man helt slut, skrattar Ingela.

I Miniorlandslagets regi arrangeras inte bara friidrott inne i hallen, även om det är kärnverksamheten. Gruppen har sprungit flera lopp tillsammans och varit på bio på sportlovet, allt för att skapa en trygg gemenskap för barnen.

– Vissa klubbar har drop-in i sina Miniorlandslagsgrupper, men vi har inte velat ha det, utan vill snarare bygga trygghet och gemenskap.

"Har man varit här en gång är det svårt att inte komma tillbaka"

Dagens träning fick lov att tidigareläggas för att passa med alla tillkomna vuxnas schema, så det är en decimerad skara barn som värmer upp med en hinderbana. En av ledarna är Nasreen Pappiland, som även har barn i träningsgruppen. Det är ett av målen med Miniorlandslaget, att även föräldrarna ska bli engagerade, hitta gemenskap och hjälpa till, exempelvis som ledare.

– Mina barn gick på fotboll och gymnastik, men friidrott hade de inte testat, så jag tyckte att det var kul. Och när jag kom hit så var det många barn men inte så många vuxna, så jag ville hjälpa till. Och nu vill jag inte sluta, säger hon och ler.

Hon fortsätter:

– Många föräldrar har inte kunskap om idrott och så och då är det många barn som bara är hemma efter skolan. Nu kan de komma hit och man ser i deras ögon att de är så glada.

Ingela Nilsson säger att föräldraledarna är viktiga på många sätt, dels som en språkbrygga mellan tränarna och vissa av föräldrarna, dels är det viktigt med ledare som känner området som präglas av många olika kulturer.

– Sedan är det ju så här vi gör i vår vanliga verksamhet, får in föräldrar som ledare, så då vill vi göra det här också. Vi vill ju gärna att barnen fortsätter in i vår ordinarie friidrottsträning, säger Mikaela Wieslander Meyer.

I hallen nöts det häckteknik i olika svårighetsgrader beroende på hur gamla barnen är. Det är stimmigt och stundtals lite svårt med fokus. Det kan vara så att det i stunden känns roligare att vara med på en bild tillsammans med en minister än att göra det tredje varvet av en övning, men ledarna har pli på barnen. Karin Malm tittar på alla barn och ler:

– Har man varit här en gång är det svårt att inte komma tillbaka. Om man kan vara med och förändra förutsättningarna för någon av dem, att vara med och göra det, det betyder allt.