50/50 i Team Maja Åskag

Svensk Friidrott arbetar tillsammans med andra förbund aktivt för att öka andelen kvinnliga elittränare och målet är att nå 50/50. Kristina Andersson är en av Maja Åskags tränare och hon har funderat på varför så många kvinnor hoppar av: ”Jag vet inte om de tar större ansvar hemma eller får andra intressen”, säger hon.

Sedan 2019 pågår ett arbete för att öka andelen kvinnliga elittränare inom Svensk Friidrott som går under namnet EPOS. Arbetet pågår inom flera idrottsförbund, men friidrotten var först ut och tyngdpunkten ligger på att få kvinnliga juniortränare att följa med sina aktiva upp till seniornivån.

– Idag har vi cirka 10 procent av alla elittränare som är kvinnor, men på juniorsidan är det mycket högre. Det är detta vi tillsammans med andra idrotter och förbund försöker påverka genom att se över våra rutiner och strukturer som idag hindrar många. Det är dumt om vi inte tillsammans kan få fler tränare inom våra idrotter genom att missa alla kvinnliga coacher, säger Karin Torneklint, generalsekreterare för EPOS och tidigare förbundskapten för friidrottslandslaget.

Ännu finns inga färdiga siffror på hur andelen kvinnliga tränare förändrats över åren, men det är ett arbete som pågår.

– Känslan är att andelen ökar, men tittar man på siffrorna från Finnkampen i år är det fortfarande en bit kvar till 50/50 eller ens 60/40, säger sportchef Dejan Mirkovic.

Många fler män fortsätter

En av de kvinnliga elittränarna som hade med en aktiv på årets upplaga av Finnkampen heter Kristina Andersson. Hon har tränat trestegs- och längdhopparen Maja Åskag sedan Maja startade sin friidrottssatsning 2016 och sett henne gå över från junior till senior. Hennes tränaruppdrag går även i ett parallellt spår med den egna karriären som släggkastare, där hon fortfarande är minst sagt aktiv och bland annat slutade nia på SM i Uddevalla i somras.

– Jag har alltid tyckt om att lära ut och jag jobbar som lärare på mellanstadiet. Att vilja vara tränare hör väl också ihop med det, säger Kristina som började tränarkarriären som ledare på friidrottsskola vid 14 års ålder.

Precis som EPOS-arbetet visar på är det många fler kvinnliga ledare i grupper med barn, ungdomar och juniorer, något som även Kristina har upplevt. När hon började som tränare för barn och ungdomar hade hon flera kvinnliga kolleger, men som droppade av allt eftersom.

– Jag har tänkt jättemycket på det, vad det kan bero på. Det finns ju många kvinnor som blir barn- och ungdomstränare och då är många av dem mammor till de som tränar. Men de försvinner sedan när barnen blir större. Jag vet inte om de tar större ansvar hemma eller får andra intressen, men det är ju betydligt fler män som fortsätter som tränare, även efter att deras egna barn har slutat träna, säger hon.

Delar av Kristinas egen träningsgrupp är spridd över Mälardalen. Kristina själv bor i Oxelösund, Maja Åskag håller till i Eskilstuna, hon har en aktiv i Stockholm och tre stycken i Uppsala. Det här är inte ett problem eftersom hon sköter mycket av kontakten med dem på distans. Arbetet med Maja till exempel, sköts bitvis från Oxelösund av Kristina och Majas andra tränare Robert Söderlind-Odin.

– Vi är inte i Eskilstuna på varje träningspass. När vi är där fokuserar vi på löpning och teknik och sedan kör Maja till exempel styrkan själv, berättar Kristina Andersson.

Det är också hon som programmerar styrkedelarna åt Maja. Och planeringen.

– Jag är strukturerad. Robert, inte lika mycket, skrattar hon och fortsätter:

– Han har mycket i sitt huvud, väldigt bra grejer, men han får inte ner det någonstans och han kan vara lite mer spontan. Fysdelen tar jag har hand om men vi gör ju det mesta av hennes träning tillsammans också. Robert har ett bättre öga för teknik. Han kan kanske inte utföra det själv, men ser direkt om något är fel.

”Jag tror mycket på att vara två”

Tränarna har en tät dialog med Maja Åskag och hon meddelar inför varje pass hur hon mår både i kroppen och huvudet – det gör henne lätt att träna. Och även om Maja började med friidrott först som 14-åring har hon nu hunnit få så mycket erfarenhet att hon känner själv om hon vill ändra på något i planeringen.

– Hon vill utvecklas och hon tar hellre små kliv hela tiden än ett jättekliv och riskera att skada sig. Hon kan meddela oss att hon bara körde rörlighet för att det var det hon behövde den dagen. Hon är bra på att tänka själv och på att våga säga när hon inte kan köra tungt, utan måste ta det lite lugnt.

Till skillnad från många andra aktiva har Maja Åskag två tränare som jobbar på samma nivå, ingen är huvudtränare, utan de jobbar som ett team. Upplägget är en fullträff för Team Maja, men ställer till det ibland när det vankas mästerskap.

– Systemet är helt upplagt efter att det ska vara en tränare. Är man två blir det konstigt för att man hela tiden måste välja vem som ska hjälpa den aktive. Jag tror mycket på att man är två så att man blir ett team. Jag vet inte om jag tänker så för att jag har ett jobb vid sidan om och inte hinner göra lika mycket som jag hade behövt göra om jag var ensam, säger Kristina och avslutar:

– Det är ju så roligt att se dem lyckas och utvecklas. Det spelar ingen roll om det är på tävlingsbanan och de får slå pers eller om det är på träningen och man ser att de blir snabbare eller starkare.

***

För mer information om EPOS och det jobb som görs i förbunden och föreningarna, läs här.