Kamga hyllar Årets Minorlandslagsförening: "Betyder massor"

Där barnen har svårt att hitta till föreningsidrotten, där hittar Miniorlandslaget barnen. Det är extra tydligt i glesbefolkade Krokoms kommun i Norrlands inland. "Att barnen och ungdomarna får den här chansen betyder massor," säger diskuskastaren Vanessa Kamga, som tillbringade sina första år i livet i Vilhelmina, Västerbotten.

Tänk dig att du växte upp bland vidderna i Norrlands inland – i Vilhelmina där Vanessa kommer ifrån, eller i trakterna norr om Krokom, en glesbefolkad kommun norr om Östersund som till ytan är större än hela Blekinge län eller motsvarande 20 Stockholms stad.

Det är här som Årets Miniorlandslagsförening 2024, Trångsvikens IF, har sin friidrottsverksamhet.

– Jag kan verkligen relatera till de utmaningar som finns där, säger Vanessa Kamga, vars hjärta bultar starkt för glesbygden uppe i norr med både mamma och släkten på hennes sida som bor kvar där fortfarande:

–  Mycket bygger på att föräldrar eller ledare kan skjutsa. Barnen kan inte gärna cykla flera mil till träningen. Dessutom är det är mörker och vinter halva året, och utbudet av aktiviteter är begränsat.

”Vi insåg att vi inte kunde göra som på större orter”

Under Friidrottsgalan i januari vann Vanessa kategorin Årets kvinnliga idrottare, bland annat för sin prestation i OS i Paris i somras, då diskuskastaren blev femma i finalen, den bästa OS-placeringen av en svensk kvinnlig friidrottare sedan Carolina Klüft tog guld i sjukamp 2004.

Men frågan är om inte prestationen från Trångsvikens IF är lika imponerande, i ett helt annat avseende. Föreningen har trotsat glesbygdens utmaningar och aktiverat 758 barn på tio orter i sin 4000 kvadratkilometer stora kommun på bara ett år.

Tränaren Jonas Flinkberg berättar:

– Vi insåg att vi inte kunde göra som på större orter, så vi skapade ett eget upplägg som passar oss i glesbygden. I stället för att barnen måste åka flera mil för att testa friidrotten, har vi gjort tvärtom. Vi tar friidrotten ut till dem.

Under fjolåret gjordes totalt 19 besök på förskolor och lågstadieskolor runt om i Krokoms kommun. Några skolor var inom ett par mils avstånd, andra upp till 9-11 mil bort.

– Vi genomförde löpning, hopp och olika övningar i bollkast. Efteråt fick barnen diplom och medalj, säger Jonas.

Har gett en boost för föreningen

– Vissa skolor var så nöjda och ville att vi kom tillbaka en gång till under hösten, säger Jonas.

Barnen fick med sig informationsblad att ta med hem till föräldrarna. De upplystes om möjligheten att ansluta till föreningens ordinarie friidrottsskola och friidrottsverksamhet – vilket flera barn från de samhällen som ligger närmast har gjort.

– Vår barnverksamhet i gruppen 6–11 år ökade från 108 barn till 145 under fjolåret. Vi har även nu efter årsskiftet släppt in ytterligare 20 barn i åldersspannet. Jag bedömer att stor del av ökningen kommer från Miniorlandslaget, säger Jonas.

Föreningen undersöker nu möjligheten att skapa någon slags filialverksamhet med träningar för Miniorlandslaget för de barn som bor för långt bort.

– Men det bygger i så fall på att vi har ledare som bor i närheten, och att vi hittar en lokal att vara i. Under hela vinterhalvåret, från oktober till mitten av maj, är det inomhus som gäller här uppe, säger Jonas.

På glesbygden behövs positiva sammanhang där barnen kan växa

Det som driver Jonas att jobba ideellt i föreningen och vara en lokal eldsjäl för Miniorlandslaget – vid sidan om sitt heltidsjobb på Försäkringskassan – är den glädje han ser i barnens ögon när de får prova på olika grenar. Betydelsen av att barnen upptäcker föreningsidrott tidigt i livet ska inte underskattas, menar han.

– Kan man fånga upp dem i idrotten redan i lågstadiet banar man väg för att de hamnar rätt i livet, säger han.

Här, precis som på andra håll, händer det att barn hamnar i fel sammanhang och börjar med skadegörelse, stölder och droger.

Vanessa Kamga, som även är ambassadör för Miniorlandslaget, ser rollen som idrotten kan ha, ett sammanhang som stärker individer och har positiva förebilder som ledare:

– Barn och ungdomar är ofta mer isolerade i glesbygd, så det behövs verkligen bra forum där man få växa i sig själv, hitta en bra gemenskap och göra nya bekantskaper. Det är så viktigt att barn blir sedda och får känna att de kan.

Själv började hon med basket efter flytten till Gävle på lågstadiet, och fortsatte spela tills hon blev 15.

– Idrotten gav mig jättemycket självförtroende, både att tro på mig själv och att våga sätta mål. Jag utvecklades även till att bli ung ledare själv. På Friidrottsgalan träffade jag en man från Atea som berättade att hans son hade haft mig som tränare i basket när jag var 13-14 år och sedan fortsatt spela hela vägen upp i universitetet. Det är coolt, och lite galet för mig som 26-åring att tänka på. Man inser vilka positiva vågor man kan skapa.

Miniorlandslagets positiva vågor

Att det går att skapa positiva vågor även som ledare i Miniorlandslaget i glesbygd har Jonas Flinkberg och de andra ideella krafterna i föreningen visat under året.

Och ännu mer är på gång.

– Vi fortsätter framöver med att besöka skolor vi aldrig kom till förra året, och även de skolor som vill att vi kommer igen, säger Jonas.

Han har även inlett en diskussion med Krokoms kommun om ett gemensamt event som samlar miniorer från hela kommunen.

– Jag skulle gärna se att vi genomförde någon form av ”Miniorlandslagets skolkamp” på vår friidrottsarena. Tillsammans kunde vi se till att barnen kunde ta sig hit. Det skulle även kunna ske på en fotbollsplan närmare de samhällen i kommunen som ligger längre bort. Vi får se. Ett annat spår är att försöka få en speciell deal med skoltaxi som kunde möjliggöra återkommande Miniorlandslagsträningar vid de samhällen som ligger längst bort. De 50 000 kronor vi fick i prispengar på Friidrottsgalan kommer verkligen till nytta.

***

Jonas 3 tips för att komma igång med Miniorlandslaget på små orter

1. Utgå från era förutsättningar. Är avstånden ett bekymmer? Var inte rädd att göra besök på små orter som ligger en bit bort. Om ni är några personer som hjälps åt, så blir det inte så tungt att dra. 
2. Tänk på att friidrott är en tacksam idrottsform att komma ut och visa upp. Det finns någonting till alla – oavsett om man gillar att springa, hoppa eller kasta. Man behöver inte vara stöpt i en speciell form. Alla är välkomna. 
3. Den första tröskeln är värd att kämpa sig förbi. Glädjen hos barnen kommer att smitta av sig. Miniorlandslaget känns verkligen meningsfullt att lägga tid på.