Arne Ljungqvist 90 år

Han var en talangfull höjdhoppare som avslutade elitsatsningen redan som 21-åring för att som 41-åring lockas tillbaka till friidrotten med en styrelsepost - vilket blev starten på en fyra decennier lång exceptionell internationell ledarkarriär.

”Tävlingarnas poängroffare utan konkurrens var Bromma Läroverks och Westermalms IF:s Arne Ljungqvist. En 18-årig, solbrynt, linluggig fjärderingare som tränat idrott obetydligt men som nu avlöjades som ett tiokampsämne av yppersta märke!

Han rakade egenhändigt in 23 av Bromma Läroverks 35 segerpoäng genom följande imponerande noteringar: Stav 3.40 (seger), spjut 58.60 (seger), höjd 1.89 (seger och rekord), diskus 40.97 (tvåa). Dessutom sprang han stafett.”

Citatet är taget ur friidrottsårsboken ”I Blågul dräkt” 1949 och handlar om ”Skolungdomens” på Stockholms Stadion som på den tiden fungerade som ett inofficiellt USM. Det var dock inte första gången talangen uppmärksammades: Redan två år tidigare som 16-åring hade Arne saxat sig över 1.80, ett resultat som i fjol (dvs 73 år senare!) – i floppens tidevarv – hade gett en delad 6:e plats på svenska P16-årsbästa!

Finalist på Helsingfors-OS

Någon tiokampare blev det aldrig av Arne utan han inriktade sig på just höjdhoppet. Redan året efter kom seger i Nordiska juniorkampen, två år senare debuterade han i seniorlandslaget med seger i Finnkampen och tre år senare som 21-åring stod han som segrare i två av tre landskamper och nådde dessutom final på OS i Helsingfors.

Det svenska rekordet klarade sig, fast det var sannerligen inte långt borta: När han 1951 hoppade 2.00 första gången låg rekordet på 2.01 och när han i augusti 1952 klarade 2.01 hade rekordet förbättrats till 2.02 bara ett par månader tidigare. Och allt detta som sagt i saxstil!

Meritlistan räckte ändå till att bli Stor Grabb nr 160. 1952 kom dock att bli slutpunkt för elitkarriären, de kommande åren låg fokus i stället på läkarutbildningen. Fast några sporadiska spjuttävlingar för Bromma IF blev det ändå senare under 1950-talet där 59.78 från 1957 underströk talangen.

 

Tillbaka som ledare 1972

Friidrotten kom inte på allvar tillbaka i livet förrän Arne 1972 fick en förfrågan om han var intresserad av att kandidera till Svenska Friidrottsförbundets styrelse. Svaret blev ja och därmed inleddes en ledargärning som skulle komma att föra till otaliga framskjutna positioner också på den internationella idrottsscenen.

Redan efter ett år i förbundsstyrelsen valdes han 1973 att efterträda Matts Carlgren som ordförande, en position Arne sedan kom att inneha i åtta år fram till 1981.

Att han då inte kandiderade för omval handlade inte om att avveckla friidrottsengagemanget utan om att ge plats i kalendern för de snabbt tillkommande internationella uppdragen.

31 år i IAAF:s styrelse

Arne hade nämligen redan 1976 valts in i Internationella Friidrottsförbundet IAAF:s styrelse (council) och 1981 avancerade han till en av deras fyra vice-presidentposter. En post han sedan kom att omväljas till fram till 2007 då han efter 31 år valde att avsluta det aktiva styrelsearbetet hos världsfriidrotten.

Parallellt med de specifika friidrottsuppdragen hade Arnes kompetens och engagemang också tagits i anspråk av idrottsrörelsen i stort både nationellt och internationellt genom ledande uppdrag inom Riksidrottsförbundet, Sveriges Olympiska Kommitté och GIH härhemma liksom hos Internationella Olympiska Kommittén och antidopingorganisationen WADA.

Den starka röda tråden

Som en röd tråd ända från inträdet i SFIF:s styrelse för snart femtio år sedan fram till idag har löpt ett passionerat engagemang för en dopingfri idrott. Ett engagemang baserat på inställningen att idrott skall vara ärlig och utan fusk kombinerat med det för en läkare självklara att mediciner är till för sjukdomsbekämpning och inte skall ges till friska människor.

I början mötte Arnes starka engagemang en hel del motstånd – det fanns länge en tämligen utbredd outtalad acceptans av anabola steroider som en ”oundviklig” del av modern elitidrott – men allteftersom åren gick kom fler och fler att inse att Arnes ståndpunkt var den rätta.

Ben Johnson-skandalen vid OS 1988 medförde den definitiva opinionsvändningen och utlöste en intensifiering och effektivisering av det internationella antidopingarbetet bl a genom att oannonserade out-of-competitiontester började genomföras i snabbt ökande omfattning.

WADA en milstolpe

Ett oerhört viktigt steg var också tillkomsten 1999 av den globala antidopingorganisationen WADA som skulle ta ett samlat grepp och framförallt arbeta självständigt över såväl nations- som idrottsgränser. Tidigare hade antidopingarbetet ju skötts av de enskilda idrottsförbunden själva med högst varierande omfattning och intensitet.

Arne var förstås synnerligen involverad i denna stegvisa uppgradering av internationell antidoping och tog en självklar plats i WADA:s första styrelse samt fungerade dessutom som organisationens vice ordförande 2008-2013.

Men även om Arne nu med ålderns rätt avslutat sina formella uppdrag i de olika nationella och internationella idrottsorganisationerna har han kvar ett ordförandeskap och det är i den stiftelse som inrättades för precis 10 år sedan i samband med hans 80-årsdag och vars namn understryker hans fortsatt intensivt levande engagemang för en ärlig och dopingfri idrott:

”Professor Arne Ljungqvist Anti-Doping Foundation”

/ A. Lennart Julin